Linux Mint Dual Boot automatiska installationsalternativ använder odelat utrymme för att installera operativsystemet. Om du vill ge Linux Mint 40 GB utrymme att arbeta med, bör du se till att det finns 40 GB odelat på hårddisken du installerar till snarare än en partition på 40 GB ledigt utrymme. Denna relativt ovanliga definition kan förvirra många kraftanvändare. Ledigt utrymme avser vanligtvis ett område i ett filsystem som för närvarande inte tilldelats en fil.
Tänk på att det automatiska installationsprogrammet för Linux Mint använder metriska gigabyte och inte de binära som du kan vara van vid att tänka på. Du kan separera utrymme med Windows Disk Manager i förväg eller använda det partitionsverktyg som Linux Mint-installationsprogrammet tillhandahåller för dig under installation. Skapa och verifiera en komplett diskavbildning innan du gör en automatisk installation om något går fel. Å andra sidan, om du inte startar dubbelt så kan du överväga att helt ta bort befintlig partitionsinformation. Detta kan vara användbart om du vill bygga en helt ny startstruktur utan att offra elegansen i en automatisk installation.
Metod 1: Använda Linux Mint Dual Boot Automatic Installer med en befintlig partitionsstruktur
Installatören frågar var du ska lägga dina nya filer. Återigen är denna uppmaning ganska oortodox för alla som har använt installationsprogrammet som ingår i Ubuntu och dess derivat, Fedora, Arch eller Debian. Nya filer, i det här fallet, hänvisar faktiskt till själva installationen av operativsystemet och inte användardokument.
Välj ett odelat avsnitt på disken och resten av installationsprocessen ska vara automatisk. Detta förutsätter att du har en odelad partition till att börja med. Om du installerar Mint på en enhet utan andra operativsystem fungerar det bra. Men om du vill konfigurera GRUB för att starta från mer än en partition, kan du vara i en jam. Du måste undersöka de partitioner du inte har i Microsoft Windows eller GNOME-diskverktyget i en annan form av Linux startad från nämnda enhet.
Antag att en fysisk SSD delas upp i fyra primära partitioner. En är partitionen som befintliga installationer av Microsoft Windows visar som enhet C: , och mer än troligt kommer Mint-installationsprogrammet att meddela det till dig som en NTFS-volym. Rör inte det här om du inte har något emot att förlora din Windows-installation. Om du vill ta bort det kan du klicka på knappen i installationsprogrammet med ett minus tecken placerat inuti det och sedan gå med på att installera Linux Mint i det nu odelade utrymmet.
Antag istället att du vill bevara det, titta på de andra partitionerna. Om en är en datapartition som du har tagit bort alla filer från, gör samma sak mot den. Många kraftanvändare förbereder sig för installation genom att skapa en ny helt tom partition och sedan upptäcka att Linux Mint's installationsprogram anser att den är full. Om de får åtkomst till nämnda partition i Windows som en enhet, säg E: eller något liknande, då står det att det inte finns något där. Anledningen är att installationsprogrammet felaktigt tror att du vill bevara filsystemet och inte några filer i sig. Om du är säker på att du inte har något emot att förlora den här partitionen kan du använda samma process för att ta bort den här partitionen.
Det kan också fråga dig var du ska skapa en extra swap-partition, som kan innehålla en utökad partitionsbehållare om du använder MBR-partitionering, vilket inte borde vara ett problem med nyare versioner av Microsoft Windows. Du behöver dock en andra partition för bytesområdet. Oroa dig dock inte, för om du hellre inte vill offra ett område inuti din partitionsstruktur kan du alltid skapa en swap-fil inuti din Linux-struktur senare.
Metod 2: Skapa en delad partition
Du kanske använder den här automatiska installationsfunktionen om du också håller en kopia av Microsoft Windows eller kanske OS X för att starta. Om du inte bara ska använda Linux Mint kanske du vill skapa en ytterligare liten partition som du kan använda för att byta filer mellan operativsystem med. Om du använder MBR-partitionering och redan har en utökad partition konfigurerad, välj sedan den utökade partitionen i konfigurationshanteraren och skapa en liten partition inuti den. Skapa helt enkelt en inuti ett område med odelat utrymme om Linux Mint-programmet säger att du använder GUID-partitionering. Du kan skapa vilken storlek du behöver, men om du bara byter några filer åt gången behöver du inget särskilt stort, speciellt om du inte har den största enheten i världen.
Linux Mint kan presentera en rullgardinsruta som ber dig välja ett filsystem för att formatera denna partition, vilket beror på dina behov. Olika installationsversioner kan formatera partitioner till olika system. Under de flesta omständigheter kan Windows inte läsa från ext2-, ext3- och ext4-volymer. Både Linux Mint och Microsoft Windows har åtkomst till NTFS-volymer, och Linux kommer med ett hälsosamt verktygspaket som du kan använda för att arbeta med dessa volymer.
OS X kan i allmänhet inte läsa från ext # -versioner och inte heller läsa NTFS-volymer i de flesta situationer, vilket kan vara ett problem om du startar Linux på en Macintosh eller om du arbetar med någon form av Hackintosh-maskinvara. Lyckligtvis kan alla dessa operativsystem läsa från FAT32, vilket Linux Mint-installationsprogrammet vanligtvis ger dig som ett alternativ. Om den inte gör det kan du enkelt formatera en tom partition som FAT32 senare. Även många exotiska operativsystem som OpenDarwin, FreeBSD, Haiku och Android x86 fungerar med den här volymen.
Tänk på att även om Microsoft Windows och OS X båda arbetar med exFAT-volymer, måste du installera drivrutiner för att få Mint att arbeta med dem.
Metod 3: Bevara speciella partitioner
Skulle du upptäcka att du har en liten partition i början av partitionsdiagrammet i installationsprogrammet som heter EFI eller något liknande, eller om du hittar en formaterad till FAT12-filsystemet, ska du inte röra det här i de flesta situationer eftersom det är behövs för att starta ditt system. Detta gäller vanligtvis bara för GUID-partitionstabeller. På samma sätt, om du arbetar med Macintosh- eller Hackintosh-maskinvara, vill du inte röra de volymer HFS eller HFS + som behövs för att starta. Macintosh-system kan också ibland ha volymer på dem som Linux Mint kallar Darwin UFS, vilket återigen du förmodligen behöver för att starta OS X.
4 minuter läst
